Föreningsverksamhet och den sinande orken

Jag har tänkt en del på ett blogginlägg som min underbart intelligenta kompis Fia skrev på sin blogg (länk). Om föreningsverksamhet och den så kallade "frivilligheten". Och liksom Fia så gillar jag ju föreningsverksamhet. Så otroligt mycket. Jag gillar att ha kontroll över saker, att planera och fixa och se underbara slutresultat. Men det är också tungt.

Det värsta är när man vet att de som är aktiva verkligen gör sitt bästa. Och ändå känns det som att man själv gör för mycket. Att man får bära ett stort lass och någonstans under arbetsglädjen finns en bitterhet. En bitterhet som inte borde finnas och man skäms över den. Men ändå biter den sig fast i en.

Problemet sitter säkert delvis i att jag, liksom många andra inom gruppen "duktiga flickor since year x", känner att det är så jobbigt att säga nej. Att man inte vill lägga ett extra lass på någon annan, och istället tar på sig helt för mycket. För att nog orkar jag. Nog fixar jag det. Det tar inte så mycket tid.

Bullshit

Det är svårt att bygga verksamhet på att skrapa ihop några som orkar vara engagerade, och sedan kasta ett alltför stort lass med saker som måste fixas på dem. Särskilt som man kan räkna med att det alltid finns någon i den gruppen som inte fixar det, och bestämmer sig för att inte vara aktiv utan bara symboliskt finnas med på ett hörn. 

Ibland när jag talar om föreningsgrejer med min pojkvän så blir det också så tydligt att varje förening har lite samma problem, men i väldigt olika skalor. När han var med i en stor förening samtidigt som jag var ordförande för en väldigt liten förening (båda då i Helsingfors) så kunde vi gnälla över samma saker. Folk fixar inte det de lovat, saker planeras för sent och det är svårt att få folk att komma på evenemang. Skillnaden är ju att när han t.ex. säger att folk inte kommer på evenemang så betyder det att 70 personer dök upp på sitsen. För en liten förening betyder det att sju anmälde sig och man måst pendla mellan om man har orken att hålla sitsen/festen eller om det är bättre att ställa in.

Det är alltså både på gott och ont som jag bara fått uppleva hur det är att vara med i en styrelse för små föreningar. Ens problem är kanske mindre och det är mindre att hålla koll på, men man måste också leva med känslan att ens medlemmar inte bryr sig tillräckligt om det man fixar ihop, och känslan av att inte få till det. För då den stora föreningen skrapar ihop 70 personer, så är det ungefär lika stor procent som när mina föreningar skrapar ihop 5-7 personer. Men skillnaden blir enorm. Och det skär lika mycket i hjärtat varje gång man måste ställa in något.

Nu känns det som att jag flummar iväg. Men så går det när dagen blivit lång, och ett höstmöte för en av mina föreningar ännu är på kommande ikväll.
Min poäng var kanske att det är jobbigt att sitta i en styrelse i en "studiestad" som Helsingfors. Man konkurrerar med så mycket och orken tar slut vid något skede. Ändå vill man hålla föreningar som man älskar så djup och mycket vid liv. Och någonstans borde jag hitta inom mig att det inte är min uppgift att göra en liten förening till den bästa som någonsin funnits. Det skulle vara underbart om jag någon gång ännu kunde acceptera att jag inte orkar med allt och säga "nej, nu får någon annan faktist göra det här!".

Publicerad 16.11.2017 kl. 16:31

Obekväma beslut

Jag får verkligen nu som då en reality check över att jag håller på att bli vuxen. Det är skrämmande och roligt på samma gång.

Jag har sökt ett jobb som jag verkligen vill ha. Men samtidigt skulle det betyda att jag sätter mina studier på paus för ett halvt år. Just som jag verkligen inte borde sätta allt på paus. 

Men jag har funderat på saken, och ibland måste man ta det beslutet som känns lite obekvämt. Och det kan ju hända att jag inte alls får jobbet. Skall på intervju, men det betyder ju verkligen inte att jag kommer att få det.

Måste bara inse att jag är på slutrakan av mina studier, och jag behöver lirka in fötterna på så många ställen som det bara är möjligt. För snart måste jag ha ett jobb. Ett riktigt jobb. För sedan finns det inget studiestöd att falla tillbaka på. Inga kurser att ta när jag inser att jag har lite tråkigt.

Så vet inte om jag ska be er hålla tummarna för att intervjun går bra eller inte. Kanske jag vill det ändå. Kanske. Fast det känns obekvämt.

Publicerad 11.11.2017 kl. 18:12

Vuxenpoäng tack!

Alltså kasta alla vuxenpoäng på mej nu på en gång tack!

Har suttit en timme och talat i telefon med min bank idag. Förra veckan gjorde jag ett avtal om att äntligen börja lyfta studiestöd. Vilket förövrigt känns både skitskrämmande och super bra. Är rädd för lån, men har accepterat att mitt liv är både bättre och mindre ångestfyllt på det här sättet. Studielån är inte så livsförstörande i Finland, måste bara få den där amerikanska bilden ur mitt huvud där alla ännu som 50 åringar svär över hur mycket studieskulder de har.

Men tillbaka till idag. Har undertecknat ett avtal om att fondspara, och det om något är vuxenpoäng! Har ett avtal om summor per månad och har gått igenom hur min 5 års plan ser ut. Shit ändå... Men tog den förnuftiga vägen och insåg att jag inte kan låta mitt lån bara ligga på sparkontot. Så kan nu alla hålla tummarna om att inget hemskt händer inom finansvärlden nu inom de kommande 5 åren så att jag kan få gå ens lite på plus av det här? Tack!

Måste också hylla min pappa när vi ändå håller på! Min bankperson kunde inte idag sluta tala om hur mycket mina nuvarande fonder gått på plus, och att det inte är något jag skall förvänta mig av mina nuvarande avtal. Så tack pappa för att du fattade att sätta in pengar när du gjorde det! Tydligen var det en fantastiskt investering.

Publicerad 30.10.2017 kl. 16:32

Män som ber om ursäkt

Ber om ursäkt för att jag hoppar från ett jobbigt ämne till ett annat. Men jag behöver hoppa tillbaka till MeToo och prata lite mer om en grej jag nämnde. Män som erkänner att de gjort fel.

Har sett så mycket diskussion om det här på facebook och twitter. Jag skrev också vidare på min privata instagram där jag tackade män för att de vågar ställa sig upp. Men vill göra klart att jag självklart inte menar alla.

Jag vill tacka de män som ställer sig upp och ber om ursäkt för att de gjort fel tidigare. Men jag vill inte hylla dem. Jag säger inte att de är hjältar, men jag tackar dem för att de tar ansvar för sina handlingar. För det skall man faktiskt göra. Det känns som ens plikt. Och det är skillnad på att erkänna sina synder för att bli klappad på huvudet, förlåten och så är allt glömt, och att ta ansvar för sina handlingar. Har du verkligen våldtagit någon räcker inte en post på facebook med tusen likes. Då måste du personligen be om ursäkt till personen du utnyttjat sexuellt.

Så vad jag kanske försöker säga är att hylla inte män som betett sig som svin. Tacka dem möjligtvis, men be dem också ta ansvar för sin svinighet. Påminn dem om att ord är starka, men att handlingar är starkare. Se inte dem som ”one of the good guys”. Det är inte ”good guy” att ge sig på kvinnor, helt samma hur mycket man väller ut sina känslor i text.

Publicerad 19.10.2017 kl. 09:04

Det här med övervikt

Förutom sexuella övergrepp så tänker jag en del på övervikt just nu. Trevligt att vara i mitt huvud just nu, välkomna in... Eller vänd om, det skulle jag gärna göra vissa dagar.

Övervikt är inte något jag är bekväm att tala om. Det är så skamfyllt. Jag har alltid varit överviktig. På ett sätt eller annat. På högstadiet kom min kropp lite ikapp mej, men då hatade jag redan mej själv för mycket för att ens upptäcka det. Det är först på efterhand som jag kollar på bilder och inser hur fin jag var. Hatar att jag inte kunde förstå det då, utan stod och vände och vred på kroppen framför spegeln och såg allt som var fel.

Min kropp har alltid kommenterats. Och sen jag insåg att det var något fel med den (när jag var 6-7 år gammal) så har jag hatat att få kommentarer. Jag försöker filtrera ut de jag vet att inte är menade med något annat än kärlek, men varje kommentar gör ont.

Det finns dagar då jag vill panikträna. Bli smal och lycklig. Sen finns det dagar då jag faktiskt tycker om mej själv. Då jag tycker jag är lite snygg. Men kontrasterna blir stora, och ofta hamnar jag någonstans där i mitten vilket handlingsförlamar mej.

Ibland tittar jag på män (mina kompisar och bekanta eller främlingar) och på deras magar. Som inte är vältränade och kanske formats av öl och ohälsosam mat. Och tänker på vilken tur de har. De kanske känner en press att fylla samhällsnormer de också, men de kommer undan med ganska mycket. Särskilt kommer INGEN i dagens värld att fråga om de är gravida. Ingen ser på dem och tänker "hah, han har en mage som är större än idealet, han måste säkert vara gravid, för det är den logiska förklaringen". Snälla, skippa bara den frågan tills ni är 100 på att ni får det svar ni förväntar er. För fast den inte är illamenad så vill jag bara spy då jag hör det. Jag börjar fysiskt må illa och vill äta gurka och morötter för resten av mitt liv.

Jag har inte hittat en balans. Och jag vill inte ha tips och goda råd. Bara dela med mej lite av vad som händer i mitt huvud. För jag tänker varje dag på min kropp. Varje. Jävla. Dag. Och det är sjukt tungt ibland. Tyvärr.

Publicerad 18.10.2017 kl. 19:43

#MeToo

Alltså ibland blir jag bara så överväldigad av bra saker som internet och sociala medier kan göra.

Hashtaggen som fanns överallt på mitt flöde idag var #MeToo, och jag blir både glad och ledsen. Taggen visar hur många kvinnor (och män) som någon gång blivit sexuellt utnyttjade eller trakasserade. Och går man in på Twitter så bara regnar det in människor som hör till gruppen.

Många konstaterar att det skulle vara lättare att kolla vem som inte blivit sexuellt trakasserad, för den listan skulle vara så mycket kortare. För världen är full av offer. Och det är så himla viktigt att se det.

Ja, även jag som inte faller inför några som helst ramar för det som populärkulturen och allmänt också vår kultur ramar in som det typiska offret kan säga MeToo. Jag håller inte måtten för normaliserad skönhet, trivs inte i små kläder, har inte för korta kjolar eller för djupa urringningar. Men nog har jag fått min rumpa tafsad på, män har hinkat sina könsorgan mot mig på dansgolvet och rört mej utan mitt samtycke.

Jag är lycklig som inte har värre historier att komma med. Men varje historia är viktig. Och vi måste börja inse att felet inte sitter hos offret utan hos personen (oftast mannen) som ger sig på kvinnor. Alla känner ett offer men ingen känner en våldtäktsman, eller hur?

Vi får inte acceptera det här. Män måste sluta ge sig på kvinnor. Vi måste som ett samhälle säga ifrån. Vi måste uppfostra pojkar till att respektera flickor, och flickor till att inte skämmas. Män måste säga till andra män, och kvinnor måste sluta tro att det är deras fel. För det är det inte. Någonsin.

Och till alla män som hashtaggar MeToo. Ni är fantastiska. Tack för att också ni står upp för orättvisan i världen. Tack för att ni också visar att män kan bli utnyttjade och för att ni vägrar skämmas. ALLT sexuellt utnyttjande måste dö bort. Jag tror att ni förstår varför kvinnor får mer uppmärksamhet, vi har statistiken på vår sida. Men det gör inte era historier mindre viktiga.

Publicerad 16.10.2017 kl. 14:59

Bookstagram

Jag har börjat med en ny hobby. Inte en som tar väldigt mycket tid och inte heller en som är traditionell som min teaterhobby. Jag har börjat bookstagramma.

Vad är bookstagram kan du nu undra. Joo, det är helt enkelt att ta fina bilder av sina böcker och posta dom bilderna på instagram. Väldigt simpelt och väldigt roligt!

Hade ingen aning att något sådant exsiterar innan jag hittade det via min bästa kompis som har ett företag där hon gör bl.a. bokmärken. Hon fick mej in på det hela och jag föll helt för det. Lite simpelt och lite en del av sådant som jag inte gillar med instagram. Man skall visa upp fina och polerade bilder som ofta är extremt feik. Men för att vara ärlig: jag ser 1000 gånger hellre på finpolerade böcker än selfies från folks "perfekta" liv.

Jag har absolut inte varken tid eller inspiration att lägga ut en bild varje dag, men nästan varje dag blir det ändå. Får se hur det blir när vintermörkret kommer... Vill man gå in och följa mej så hittas jag på @grangerhead_reads. Det är verkligen en helt ny värld jag har snöat in mej på. Men det är så kul att ha en orsak att ta fina bilder, och att samtidigt kombinera mitt bokintresse är ju bara win-win!

Publicerad 19.09.2017 kl. 10:30

Bristande vardagskoll

Studierna har kickat igång igen, och fast jag känner att jag är hur peppad som helst så är jag också så ringrostig gällande hur man studerar... Det kommer inte naturligt att komma ihåg att göra läxor och läsa grejer. Det är konstigt svårt.

Ägnade alldeles för länge idag med att uppdatera min ipad så att jag kan använda den igen. Den har fått ligga i min byrå och samla damm sen slutet av april, så precis allt behövde uppdateras. Denna uppgift klarade den såklart inte av, så fick sitta och manuellt uppdatera varje app efterhand. Kul.

Fick också ett släng av den klassiska höstflunssan. Tackar gudarna för att jag var ledig både torsdag och fredag. Skulle inte ha överlevt veckoslutet om jag inte fått ligga hemma under täcket och kurera mig själv.

Så himla mycket som händer just nu. Både att komma igång med det "vanliga livet" och Studentteatern. Hinner liksom inte riktigt med. Har någon några lysande tips på hur man blir bättre på att ha koppi på sitt liv? Känner att jag är i desperat behov av några lysande tips just nu!

Publicerad 11.09.2017 kl. 20:31

Höstlistan

Gillar listor, och insåg att jag inte gjort en på länge. Den här passar bra då jag idag organiserat ihop mitt liv/tidtabeller inför studiestarten på tisdag. Ursprung okänt, men själv kopierade jag listan från Ideala Catariina.

Man vet att det är höst när man börjar se mycket mer mjukhet omkring sig. Folk överger sina shorts, små skjortor och hattar och ersätter dem med fluffigare kläder. Båda har sin charm!

Låt som ger mig höstkänslor: tror inte jag har en höstlåt när jag tänker på det... Möjligtvis mer lugna och sköna sånger som man vill kura ihop sig till. Men nää, ingen specifik sång tyvärr.

I höst vill jag klä mig så här: Tunna tröjor och jeans. En mysig halsduk/scarf när det är en extra kall morgon. Välkomnar mysfaktorn tillbaka till mitt liv!

Hösten doftar brinnande ljus, regn och löv.

Det bästa med hösten är då löven byter färg och allt är så underbart färggrant överallt!

Det sämsta med hösten är regn. Usch. Förutom då man får stanna inne och visa mittfingret åt regnet. Och höstflunssan såklart. Blä.

Mat som jag förknippar jag med hösten: soppor! Äter knappt soppa på sommaren, och börjar redan känna ett sug efter det.

En höstkväll tillbringas nermysad (ja, det är ett ord) under en filt med en bra bok eller netflix. Gärna med tee eller något gott <3

En (många) sak(er) jag ser fram emot i höst är mina studier, dom är lite förvirrande men tror det blir inspirerande och bra. Samt mysiga spelkvällar.

Publicerad 30.08.2017 kl. 20:49

Worldcon, fest och mycket mer

Sommaren for minsann snabbt, men kan ju bara konstatera att det har varit en helt fantastisk sommar! Idag var sista dagen på jobbet, men vi får ta mer om det senare. Eftersom jag själv vill spara min minnen från denna sommar så fortsätter vi väl där jag senast blev?

 

Inte många bilder jag täcks visa från vår fantastiska landeresa, men vi hade i varje fall århundradets partybil! Ett helt galet veckoslut, precis som det brukar vara <3

 

Sedan roadtripade vi till Raseborg för att se Footloose. Och shit vad bra den var! Helt otrolig upplevelse, tog en stund innan jag slutade sjunga på sångerna hemma för mej själv.

Som sagt skall mina föräldrar flytta till östra Nyland, så det har inneburit att hänga hemma och packa (och mysa med den här!). Att packa och slänga sina gamla leksaker är både fysiskt och psykiskt tungt, men känns bra att ha gjort det. Trodde inte heller att jag hade så mycket skit hemma eftersom jag packat ihop mitt grejs ren när jag flyttade hemifrån. Men där hade jag fel. Usch vad mycket skräp det fanns!

En av sommarens höjdpunkter har självklart varit Worldcon! Har typ inga bra bilder, eftersom ljuset i Mässcentret inte lämpar sig för telefonbilder. Så ni får bara lita på att det var coolt ;) Gick på en massa fantastiska paneler, såg coola författare (bland den George R.R. Martin och Scott Lynch), såg en massa fina cosplaykostymer, hade ångest när jag gick omkring på försäljningsområdet och bara ville köpa ALLT, och helt enkelt andades och njöt av att vara runt en massa underbara fantasynördar! En galet bra upplevelse. Tror inte att det ordnas i Finland på väldigtväldigt länge, men kommer nog att försöka gå på det pånytt något år.

 

Efter worldcon åt vi för första gången morgonmål på vår gulliga balkong. Var hur mysigt som helst, om man bara intalade sig själv tillräkligt hårt att det nog inte var kallt.

Åkte en kväll ut till Hernesaari och såg Eppu Normaali. Underbart område och super kul keikka!

Sedan fick jag äntligen(!!!!!) mina papper och kan nu titulera mej hum.kand i nordiska språk! Så galet lycklig över det!

Publicerad 25.08.2017 kl. 17:00

När ens föräldrar flyttar

Förra veckan kom mina föräldrar med en nyhet som jag visste att var på kommande; de skall flytta. Inget är visserligen köpt eller sålt ännu, men de har redan ena foten ut genom dörren. Så ivriga är de på att få lämna Esbo.

Det här skapar väldigt motstridiga känslor hos mej. För tillfället är mina föräldrar inriktade på att flytta till Lappträsk, vilket för mej inte innebär större förändringar när det kommer till tiden det tar för mig att komma från östra Helsingfors hem till dem. Så den biten svider inte (förutom lite i plånboken). Lappträsk har även ett speciellt ställe i mitt hjärta. Det är minnen av barndomssomrar, släktingar, sol och stora trädgårdar där man kunde leka. Lyckan när vi åkte för att hälsa på min gammelfarmor, åt rabarberkräm i hennes kök och flög drake i hennes trädgård. Det är mycke nostalgi och glädje som uppstår i tanken på att få hänga där igen. En bit av mej hittar lite hem.

Samtidigt gör det ont att tänka på att ge upp vårt hem i Esbo. Jag är van att flytta. Mycket. Sammanlagt har jag haft sju hem under mitt 23 åriga liv. Men det som mina föräldrar nu bor i var det första som någonsin påriktigt kändes som hemma. Och som fick tiden att bli hem. Det är nästan på pricken 11 år sedan vi flyttade in, vilket är en lång tid för min familj. Och det känns konstigt att ge upp det.

Hur gör man det? Hur säger man hejdå till ett hem som innefattar miljoner minnen? Hur accepterar man tanken att en ny familj flyttar in och gör det till sitt hem? 

Publicerad 07.08.2017 kl. 15:52

Kravlöst

Dagarna bara flyter in i varandra. Som de visserligen bör när man har semester. Och det är så skönt. Jag befinner mej i ett tillstånd av att bara vara. Inga konstigheter. Tar dagarna som de kommer.

Upptäckte att jag innan semestern hade stenhård koll på nyheterna, och nu är det mest bara det som ploppar upp på facebook eller instagram som jag får syn på. Och inte ens då orkar jag klicka upp dem. Så länge inge världsomvälvande händer så känner jag inte att det är värt min energi just nu.

Imorgon blir det äntligen den årliga landeresan! Väskan är fullpackad med mysiga kläder och mycket sprit. Som jag väntat! 4 dagar av att bara hänga med sitt favoritgäng. Love it!

Sedan har jag ännu lite på en vecka semester kvar. Mycket mys och Skyrim på regniga dagar. Återkommer när jag tagit mej ur min fluffiga tillvaro.

Publicerad 19.07.2017 kl. 20:31

Kultursommarlistan

Tänkte jag bloggat klart för idag, men sedan insåg jag att jag inte fyllt i Kulturvis "kultursommarlista" ännu, så tänkte passa på att göra det nu.

1. Vad läser du på stranden eller i parken?

Lite allt möjligt, men oftast böcker jag är lite mindre rädd om. Det skall inte vara så farligt om pärmen fylls av sand eller om man kladdar sidorna med jordgubbar. Förövrigt är det lite fint att se böcker som just blivit sommarklåttade. Man vet att den boken förgyllt någons sommardag.


2. Blir det något festivalbesök?

Det blev ett, men antagligen inga fel. Tuska fick stå för festivalkvoten i år. Och det var fint och lyckat så jag är nöjd och glad :)


3. Vilken serie maratonar du under regniga dagar?

Tittade precis klart "Unge lovende" på arenan. Har beskrivits som Skam för 20+ åringar. Men vet nu inte. Bra var den hur som helst! Nu vet jag inte vad jag skall kolla på när en regnig dag kommer emot (eller en solig då jag inte orkar vara ute). Sommaren är ofta tiden då jag tittar på serier pånytt, eftersom det ofta blir med ett halvt öga. De mörka månaderna är mycket bättre för att kolla nya serier. Förutom Game of thrones såklart. Guuud vad jag ser fram emot att det börjar om en vecka!!!


4. Vems sommarprat lyssnar du på?

Är dålig på att komma ihåg vem som sommarpratar. För mej är sommarprat kul men spontant. Lyssnar ofta på dem lite då jag känner för det, och kollar då bara vad som kommit ut. Men kulturmänniskor som sommarpratar är väl alltid kul.


5. Ser du fram emot någon film på bio?

Spider-man skall jag gå och se någon dag. Inte helt säker på att jag kommer att älska den, så det är lite blandade känslor. Älskar Spider-man men inte Marvel, så får bara hoppas på det bästa. Annars ser jag fram emot The Dark Tower, hoppas den blir bra. Och rekommenderar Wonder Woman för alla som ens lite orkar med superhjältar. Shiiit vad bra den var!


6. Vilka band & artister utgör sommarens soundtrack?

Just nu Taylor Swift, för insåg för någon dag sedan att hennes musik äntligen finns på Spotify igen! Lite fangirl, trots att jag inte annars brukar fangirla över popartister. Men Taylor Swift har ett speciellt ställe i mitt hjärta. Annars lyssnar jag på lite allt möjligt. Svensk musik är ofta sommar för mig.


7. Vilken tidskrift tar du med dig till villan?

Har varken villa eller läser tidsskifter. Så ingen.


8. Ska du besöka någon sommarteater?

Vill verkligen besöka Raseborgs sommarteater. Och möjligtvis Lurens om jag hinner.


9. Kan du tipsa om något evenemang i din hemort?

Oij, bor ju i Helsingfors så här händer väl saker hela tiden... Det är bara att söka upp något man gillar, så löser det sig säkert. Ölfestival var en ny cool grej jag upptäckte, så gillar man öl så kommer i varje fall SOPP ännu. Men sen finns det såklart musik, teater, film... ja typ vad som helst.

Publicerad 10.07.2017 kl. 21:53

Sommaräventyr del 1

Är inte en för att bildbomba, men nu kändes det som att det är på sin plats för att beskriva de senaste veckorna!

Vi åkte över till Tallinn med ett murmelgäng och ja... Åt, drack, åt mer och köpte alkohol. Det var ungefär det. Och gick omkring och kollade på fina Tallinn. En helt superfin dag hursomhelst! Kom tillbaka till båten med skavsår och en full väska. Just som det skall vara.

Sedan blev det midsommar. På fredag hängde jag hemma hos min pojkväns föräldrar och åt helt otroligt god mat. På lördag hängde vi med nästan samma gäng som i Tallinn. Vi tog tillfället i akt och ägnade den regniga lördagen på Heureka där vi härjade runt och hade hur kul som helst. Animals Body World är förövrigt en super bra utställning! Gå och se på den om ni hinner. 
Sedan kom vi hem till oss, fick med många svårigheter pizza beställt. Åt pizza, kollade på mumin och sedan hann vi med en otroligt lång omgång Munchkin. Perfekt <3

Veckan efter var det Pride i Helsingfors. Gick för första gången och kolla. Fick inga bilder eftersom min telefon vägrade samarbeta, men bilder hittar ni så det understa ruttnar på nätet. Hursomhelst vad det fantastiskt fint och rörande och festligt. Går nog nästa år igen!

Sedan åkte jag och syrran hem till föräldrarna för att fira min födis i förtid, för en gångs skull hela familjen med respektive pojkvänner. Åt pizza och kaka och hade det riktigt mysigt.

På söndag blev det Tuska för hela slanten. Lite besviken på deras satsning på 20 års anniversary var jag, men bra var det ändå! Bästa var såklart Sonata Artica, men var också positivt överraskad över hur bra Battle Beast var. Njöt av solen, stämningen, maten och musiken. Helt värt att fara.

Monterade ihop bordet som hörde till utemöblerna jag fick i födispresent. Så glad över att kunna hänga på vår lilla minibalkong! Njöt av lunch och bok ute idag, och det var guld. 
Fick verkligen jätte fina presenter i år, både av familj och vänner. They know me too well <3

I torsdags firade jag min 23 årsdag och for samtidigt på tre veckors semester. Sååå lycklig över ledigheten, min kropp behöver verkligen andas lite och sova ut.
Födelsedagen firades med kinesisk mat (hittade ett super bra ställe i Kajsaniemi!), café och Despicable Me 3. Allt tillsammans med Hena. Var helt enkelt en jättebra dag!

I fredags gick vi på Craft Beer festival med Hena, Axel och Steffi. Det var trångt, och fick inga sittplatser innan det sista glaset vi tog. Men kul var det ändå och (ibland) riktigt god öl. Kul att kunna ta små smakprover, men får verkligen testa på underliga grejer. På gott och ont.

Igår firade jag min födis tillsammans med vänner i form av en födispicknick i Brunnsparken. Det blev 6 timmar av hängande, en massa mat, skumpa, fint sällskap och flyttande av filtar då skuggad blev för kall. Just en sådan födis som jag uppskattar!

Nu väntar en lugnare vecka. Måst försöka hitta på saker att göra. Märker att jag inte riktigt vet hur man är ledig. Men det är skönt att få sova länge och ta spontana naps när man känner för det <3

Publicerad 10.07.2017 kl. 18:10

Nästan kandidat!

Är lite för skakig och glad för att kunna konsentera mig på annat just nu. Anhöll precis om mina kandidatpapper i nordiska språk! Så snart får ni alla titulera mig hum.kand.

Är så himla glad och stolt över mig själv. Självklart kommer fil.mag att bli ännu coolare, men att ha en akademisk titel är inte fel. Faktum är att jag är den första i min familj som har en sådan. Jag har verkligen fått kämpa och slita, så det känns underbart att ha uppnått något såhär stort. Svårt att sätta ord på känslan, det känns bara så himla fint!

Om ca. 2 veckor borde mina papper vara klara, om inget gick fel när jag fyllde i allt. Sen blir det fan skumppa!

Publicerad 03.07.2017 kl. 12:45