Vårpepp och en sönderstressad själ

Stackars blogg, vad övergiven du blev! Men mitt liv rusar fram i 500km i timmen, och jag har inte tid att sitta ner och reflektera.

Praktiken är i full gång, och trots att jag hoppats på gymnasium så blev det högstadiet för min del. Delvis mitt eget val, eftersom jag inte var beredd att åka fram och tillbaka till Kyrkslätt varje dag. Då sku jag verkligen gå sönder.

Men älskar verkligen min praktik. Eleverna är underbara, och jag har fått de bästa som högstadiet kan erbjuda! Jag märker ändå hur svår tanken att måste undervisa t.ex. grammatik är, så tror att gymnasiet ändå är min grej. Men den här praktiken visar nog de bästa sidorna med högstadiet trots allt <3

Trots alla varma känslor så är jag så stressad... Praktiken tar precis all min tid, och mellan varven klämmer jag in jobb och seminariearbete. Det är helt galet, och min hjärna och min kropp hänger inte med. Känner igen alla utmattningssymptom från en tidigare vår. Känner att både minnet och kroppen sviker mig. Kan inte minnas grejer, och det jag minns måste jag få ta i min egen takt, oftast ett par dagar senare än alla andra önskar. Påsken var jag hemma hos mina föräldrar. Både för att Hena hade fullt program och för att jag sku få göra ingenting med gott samvete. Och jag var så trött... Sov 10 timmars nätter, och ändå hölls mina ögon knappt öppna under dagen. Känns som att jag bara inte hinner med.

Såg att det senaste inlägget handlade om att vi var påväg på resa, och insåg samtidigt att jag aldrig skrev något om det. Ska vi vara ärliga så tänker jag inte lova ett sådant inlägg heller. Men det var alldels underbart! Vi hade en massa tid för varandra, för samtal, för pussar och för gemensamma minnen. Vi såg en massa fint, gick otroligt mycket, åt god mat, goda bakelser och drack öl och vin. Såg fina byggnader, coola museum, mina efterlängtade pandan, fler fina kyrkor än vi orkade med och njöt av underbart vårväder. Allt var bara så bra.

Nu försöker jag peppa mig med att våren snart är här! Det är en massa kul på kommande. Ylonz och vappen är inte långt borta. Sommaren har redan en massa kul inplanerat. Jag har en spännande jobbintervju nästa vecka. Och så ska vi göra ett beslut om en resa som antagligen sker i oktober med gymnasiegänget <3 Sånt peppar en!

Ta hand om varandra!

Publicerad 06.04.2018 kl. 22:45

Resefeber

Nu tänker jag säga något löjligt orginellt, men fy att jag hatar den här kylan! Snö - najs, sol - nice, kombinationen - super nice. Men när real feel på telefonen säger -30 grader så fixar jag det inte längre!

Längtar ihjäl mig till att det ska bli måndag, för då åker jag och Hena iväg till Wien! Kollade att vädret där ligger ett par grader på båda sidorna om nollsträcket, men det kommer ju att kännas som södernvärme i jämförelse med det här. Googlar en massa och kollar på saker som vi ska se. Längtar efter fina byggnader och god mat. Ooh <3

Har i varje fall fått börja på min nya arbetsplats, vilket känns fantastiskt! Har ett arbetsrum, arbetsbord och arbetsdator. Så bra känsla! Och helt fria tider så de bidrar också till min bra känsla över det här. Har också en lärarpraktik som ska börja så småningom, och det är grym stress över det. Vet inte hur jag ska fixa mitt jobb med den obetalda slavgöran vid sidan om. En massa bitterhet runt det just nu, men tror också att det kommer att bli helt otroligt bra bara allt rullar igång.

Tröstar mej nu innan resan att jag imorgon får fara hem till Esbo och se om pappa lärt sig använda slow cookern jag och syrran gav honom i julklapp. Och på lördag blir det fest hemma hos oss. Så mycket bra det här veckoslutet!

Publicerad 01.03.2018 kl. 13:24

Teater, hemtent och februarimörker

Solen skiner underbart ute, men detta är ett hemtentsveckoslut. Hurraa... Är så trött på den, det känns jobbigt och hopplöst att komma fram till intelligenta meningar om pedagogik just nu.

Imorgon hoppas jag på att inte måsta kämpa längre. Planen är att gå på kirppis ett varv, komma hem och baka bullar och sedan ha spelkväll med några vänner. Perfekt söndag med andra ord!

Igår kämpade jag på med samma tent i flera timmar, men på kvällen tog jag paus för att gå på genrepet av Stockmann Stockmann, och medhörande öl efteråt. Själva pjäsen var... tjaa. Lite tunn. Rolig ibland, en del bra karaktärer, fantastiska skådisar. Men själva handlingen höll inte ens intresse och slutet var minst sagt en besvikelse. Sångerna kändes också påklistrade och gav inte någon extra dimension till handlingen.

Februari är nog en helt otroligt irriterande månad. Jag är trött på snö och kyla, och saknar värmen i solljuset. Försöker vitaminbomba mig själv, men februarimörkret är nog en jevel till att göra en trött och känslolös.

Tur att jag har fina vänner som håller mitt humör uppe! Har bland annat kört en fin "grupparbetesdag" som mest var brunch och djupa diskussioner. Och en vinkväll med styssen som var helt fantastisk. Annars har jag fyllt ut min tid med att spela zelda! Är så beroende! Det är ett helt fantastiskt spel som till på köpet är galet vackert. Känner nu ren ångest över att det kommer att ta slut vid något skede.

Måste också passa på att säga att min Ninendo Switch nog var det bästa uppköpet jag gjort på länge! Så värt pengarna! En otroligt bra konsol, och spelmängden till den ökar hela tiden. Älskar!

Publicerad 17.02.2018 kl. 12:34

En hyllning till vänskapen

Alltså jag frågar mej själv gång på gång: hur överlever män utan den vänskap som finns kvinnor emellan? Nu drar jag visserligen alla över en kam, säkert finns det lyckade och öppna samtal män emellan också (och en extra hyllning till konceptet killmiddag!), men jag ser så många män i min omgivning som inte alls har det jag har med mina kvinnliga vänner.

Dessa underbara öppna diskussioner som får flera stenar att trilla från ens axlar och hjärta. Som gör att man vet att man inte är så ensam med sina tankar och upplevelser. Som krossar de uppfattningar man har som gör att man känner sig ensam och bortkommen. När ens vän kan öppet och ärligt säga vad som finns bakom den vackra fasaden. Som ger en tröstande ord och fantastiska råd.

Jag älskar det.

Jag älskar mina vänner och jag älskar våra diskussioner. För ungefär en och en halv vecka sen var det ett sådant samtal vid vårt matbord mitt i natten när alla andra gått hem. Idag var det vid lunchbordet. Det är guldvärda stunder som jag bär med mej långt efter att diskussionen tagit slut och livet gått vidare.

Publicerad 22.01.2018 kl. 15:24

Treat yo self, ungefär

Jullovet tog slut. Mina lungor är fortfarande ganska sönder och fick stanna halvvägs upp till pedagogiska fakulteten idag och andas en stund. Post-lunginflammation och att klättra upp till den där jevla byggnaden var inte en bra kombo.

Men jag gjorde något som både är lite dumt och helt otroligt fantastiskt. Jag köpte äntligen en konsol!!! Nintendo Switch fick det bli. Har sååå länge drömt om att köpa något nytt eftersom min gamla PS3 är helt outdated, och jag har verkligen velat ha något att spela på. Men nuuu!

Den var dyr. Och impulsiv. Men åh som jag älskar den. Känner att det fick bli mitt plåster på såret som var det här jullovet. Visserligen lite dumt nu när jag skall försöka fixa en massa studier, hehe.

Nu skall jag återgå till mitt Zelda spel. Som jag är helt kär i.

Publicerad 17.01.2018 kl. 19:27

Mitt underbara jullov...

Alltså lunginflammation... Inget att rekommendera!

Började känna mig sjuk och hostig den 18.12 (kommer ihåg att jag var i Kampen för att byta ut Henas julklapp då allt plötsligt kändes otroligt jobbigt och jag kom hem helt utslagen) och efter det har jag i princip bara legat hemma sjuk. Edit, inte ens legat, att ligga ner är inget man gör med en galen hosta. Så har suttit i soffan i oergonomiska ställningar för att dämpa allt så mycket som möjligt. Naps har tagits sittande.

Julen var ett helvete helt fysiskt. Förutom alla mina sjukdomssymptom så var min syrras två kattungar hos mina föräldrar över jul. Två små fluffiga kattungar som jag är allergisk mot och som gav mej ännu mer andningsbesvär. Kul. Kom hem tillbaka den 26 och därifrån var det bara nerförsbacke.

Insåg dagen före nyårsafton att jag inte kan andas. Tog mej till apoteket och kom hem gråtande. Kunde gå ungefär 20 meter innan jag måste pausa för att andas. Och då menar jag total mommogång. Gick långsammare än ni tänker er. Hade tänkt gå till butiken (som är alldeles mitt emot apoteket) för att köpa joghurt, men det fick jag glömma eftersom mjölkdisken är i den bortre väggen, och jag visste att jag inte skulle fixa det. Kom hem med bussen och klättrade sakta sakta upp för trapporna, fick upp dörren, av med skorna och kastade mej på sängen och kippade efter luft. Top 10 mest skrämmande upplevelserna i mitt liv.

Så jullovet spenderades ensamt hemma. Har missat så mycket roligt och blivit alldeles galen på denna ensamhet. Tack och lov att Hena har behandlat mej som en prinsessa och gjort allt här hemma utan att ifrågasätta det. Min räddning <3

Nu är jag så redo att bli frisk! Behöver fortfarande ta det lugnt. Men imorgon skall jag iaf ut i världen på ett jobbmöte och, om mina lungor accepterar det, ett styssemöte. Mjukstartade lite på veckoslutet med Hobbitmaraton hemma hos Rebecca. Var löjligt lycklig över att lämna huset!

Summa sumarum: gå till läkaren! Inte bara i sista sekund när du inte kan andas längre!

Publicerad 08.01.2018 kl. 12:13

Mitt 2017

Julen kom och for. Året bytte. Ups.

Själv slutade inte mitt år på bästa sätt, och det var en tung början också. Blev sjuk i mitten av december med en helt galen hosta. Led genom julen, kom hem tillbaka och efter nyår (som jag spenderade i soffan för mej själv. Hena kom hem för att se på raketerna med mej, men annars dog jag för mej själv) tog jag mej till läkaren. För att få veta att jag har lunginflammation. Kul. Så inte bästa början på året, och jag håller på att bli lite galen av att hänga hemma och måsta skippa allt kul mina vänner gör!

Man anyways! Varje år brukar jag kolla igenom de mål jag satt upp för mig för det kommande året, så here we go! Förra årets inlägg hittar du här om du är nyfiken.

- Bli färdig kandidat och fira att jag tagit mej igenom tonvis av studier

OUH YES! Fick mina papper i handen och kunde inte vara stoltare. Kändes så himla bra att ha uppnått något konkret. Inser nu att jag inte riktigt firade det. Dagen jag fysiskt fick mina papper kollade vi på Game of Thrones hemma hos en kompis, och naturligt så bjöd jag på skumppa då. Men utöver det så firade jag inte riktigt. Slår på stort sen istället när jag blir magister!

 

- Ge mitt allt inför studentteaterns pjäs och njuta av att spela teater igen

Kanske en av de roligaste grejerna jag gjorde under året! Det var så himla stressigt under övningsperioden, men jag är lite stolt över hur bra jag fixade att planera mitt liv och få allt att snurra på. Tittade precis igenom min och Henas väggkalender för 2017, och skrattade högt åt hur marsmånad såg ut, då det stor ST på nästan varje dag. Men hade så roligt och det var fantastiskt att stå på scen framför publik igen. Njöt verkligen av att få göra något jag älskar igen.

 

- Bli bättre på att strukturera min tid så att jag hinner med både studier, kompisar och teater

Nå... Joo. Det kan jag väl säga. Visst behöver jag hela tiden jobba på det. Men med tanke på att jag verkligen hann med allt utan att bli helt galen visar att jag kanske fixade det.

 

- Göra något riktigt fantastiskt på sommaren som gör den minnesvärd

JA! Min underbara sommarpraktik. Kan inte sluta vara lycklig över hur bra sommaren blev tack vare det och vilka dörrar det öppnade för mig. Hann också med en hel del annat fantastiskt under sommaren. En otroligt kul mökkireissu, min födis, Tuska, fantastiska Worldcon (som verkligen kommer med på listan över minnesvärda saker, kommer aldrig att komma över hur coolt det var!) och en solig dag i Tallinn. Och även om det var väldigt sensommar så gifte sig min första kompis, och det var så fint att vara där och fira deras stora dag <3

 

- Bli en bättre bloggare! Producera texter! Inte glömma bort vad jag älskar att göra!

*insert so many laugh emojis*. So sorry. Nä. Verkligen inte. Mitt skrivande har verkligen lidigt. En del kreativa projekt har påbörjats, men inte mycket mer än så.

- Hitta lycka i vardagen och lyssna till mej själv och vad jag behöver. Som vanligt skall jag tänka på att JAG KAN och SHIT HAPPENS. Skall inte ge upp utan hellre be om hjälp.

Jag tror att jag har varit ganska snäll mot mig själv i år. Det känns så. Jag har varit lycklig i år och försökt att lita på mej själv mera och kasta mej själv in i situationer jag inte varit super bekväm med, bara för att inse att allt blev hur bra som helst. Självklart har det funnits svackor, och jag har inte på något sätt haft ett perfekt år. Men mycket har varit minnesvärt och bra. Och jag har människorna runt mej att tacka för det <3 Det är mina vänner som gör allt så fint!

 

Så 2017 är över. Vad vill jag att skall ske 2018?

- Avsluta mina pedagogiska studier och se till att få så mycket som möjligt ut av min praktik.
- Resa! Wien är inbokat, men något spontant utanpå det är också välkommet.
- Börja minst ett nytt jobb och lära mej nya och spännande saker.
- Börja på min gradu och se till att det blir en positiv upplevelse.
- Prioritera spontana kvällar med mina kompisar.
- Läsa mycket och hitta nya böcker att älska. Särskilt fantasy skall prioriteras i år.
- Fortsätta vara snäll mot mej själv! Tro på mej själv och våga saker. Komma ihåg att lita på andra och att jag inte måste orka allt själv.

Låt det här bli ett bra år!

Publicerad 05.01.2018 kl. 14:57

Kalorifokuserade gym

Lite försiktigt har jag börjat med att gå på gym igen. Och det är roligt! Gillar att vara där och det nya unisport gymmet i centrum är super bra. Dessutom var jag så smart att jag tog ett halvdagskort. Det betyder att jag måste komma till gymmet före kl 14.30, alltså före rusningstid. Vilket passar mig perfekt. 1. Jag får iväg mej själv när det finns tidspress och 2. jag får inte lika mycket ångest av att det finns en massa människor.

Det som irriterar mig något otroligt är motionsmaskinerna. För de är så inriktade på viknedgång. Jag har förr varit väldigt beroende av att kolla på hur mycket kalorier jag förbrukat, vilket verkligen inte är ett hälsosamt sätt att motionera på. Nu försöker jag att inte alls se på kaloriräknaren, men maskinerna gör det svårt för mig. Exempelvis på springmattan är det inte ens ett alternativ att dölja kalorierna. Och det gör mig så frustrerad. Varför måste motion alltid handla om just det? Varför får vi aldrig slå av kalori och viktnedgångstänket? Hatar också att så gott som alla maskiner har ett förinställt program som heter något i stil med "Fat Burn". Alltså fy. Blir så irriterad på det.

Tar mycket inspiration och stöd från instagram just nu. Följer kroppspositiva konton, och de är så upplyftande och bra att jag blir lite varm om hjärtat. Fina och underbara människor som visar att alla kroppar är vackra! Särskilt vill jag lyfta fram kontot sdahlstrom, Sara Dahlström, som är en sådan inspiration. Hon lyfter fram idrott och träning ur ett perspektiv som 0 procent fokuserar på viktnedgång eller att förändra sin kropp. Bara att må bra och ha det roligt. Och det är så fint att se <3 Mer sådant i allas flöden och liv tack!

Publicerad 28.11.2017 kl. 21:37

Föreningsverksamhet och den sinande orken

Jag har tänkt en del på ett blogginlägg som min underbart intelligenta kompis Fia skrev på sin blogg (länk). Om föreningsverksamhet och den så kallade "frivilligheten". Och liksom Fia så gillar jag ju föreningsverksamhet. Så otroligt mycket. Jag gillar att ha kontroll över saker, att planera och fixa och se underbara slutresultat. Men det är också tungt.

Det värsta är när man vet att de som är aktiva verkligen gör sitt bästa. Och ändå känns det som att man själv gör för mycket. Att man får bära ett stort lass och någonstans under arbetsglädjen finns en bitterhet. En bitterhet som inte borde finnas och man skäms över den. Men ändå biter den sig fast i en.

Problemet sitter säkert delvis i att jag, liksom många andra inom gruppen "duktiga flickor since year x", känner att det är så jobbigt att säga nej. Att man inte vill lägga ett extra lass på någon annan, och istället tar på sig helt för mycket. För att nog orkar jag. Nog fixar jag det. Det tar inte så mycket tid.

Bullshit

Det är svårt att bygga verksamhet på att skrapa ihop några som orkar vara engagerade, och sedan kasta ett alltför stort lass med saker som måste fixas på dem. Särskilt som man kan räkna med att det alltid finns någon i den gruppen som inte fixar det, och bestämmer sig för att inte vara aktiv utan bara symboliskt finnas med på ett hörn. 

Ibland när jag talar om föreningsgrejer med min pojkvän så blir det också så tydligt att varje förening har lite samma problem, men i väldigt olika skalor. När han var med i en stor förening samtidigt som jag var ordförande för en väldigt liten förening (båda då i Helsingfors) så kunde vi gnälla över samma saker. Folk fixar inte det de lovat, saker planeras för sent och det är svårt att få folk att komma på evenemang. Skillnaden är ju att när han t.ex. säger att folk inte kommer på evenemang så betyder det att 70 personer dök upp på sitsen. För en liten förening betyder det att sju anmälde sig och man måst pendla mellan om man har orken att hålla sitsen/festen eller om det är bättre att ställa in.

Det är alltså både på gott och ont som jag bara fått uppleva hur det är att vara med i en styrelse för små föreningar. Ens problem är kanske mindre och det är mindre att hålla koll på, men man måste också leva med känslan att ens medlemmar inte bryr sig tillräckligt om det man fixar ihop, och känslan av att inte få till det. För då den stora föreningen skrapar ihop 70 personer, så är det ungefär lika stor procent som när mina föreningar skrapar ihop 5-7 personer. Men skillnaden blir enorm. Och det skär lika mycket i hjärtat varje gång man måste ställa in något.

Nu känns det som att jag flummar iväg. Men så går det när dagen blivit lång, och ett höstmöte för en av mina föreningar ännu är på kommande ikväll.
Min poäng var kanske att det är jobbigt att sitta i en styrelse i en "studiestad" som Helsingfors. Man konkurrerar med så mycket och orken tar slut vid något skede. Ändå vill man hålla föreningar som man älskar så djup och mycket vid liv. Och någonstans borde jag hitta inom mig att det inte är min uppgift att göra en liten förening till den bästa som någonsin funnits. Det skulle vara underbart om jag någon gång ännu kunde acceptera att jag inte orkar med allt och säga "nej, nu får någon annan faktist göra det här!".

Publicerad 16.11.2017 kl. 16:31

Obekväma beslut

Jag får verkligen nu som då en reality check över att jag håller på att bli vuxen. Det är skrämmande och roligt på samma gång.

Jag har sökt ett jobb som jag verkligen vill ha. Men samtidigt skulle det betyda att jag sätter mina studier på paus för ett halvt år. Just som jag verkligen inte borde sätta allt på paus. 

Men jag har funderat på saken, och ibland måste man ta det beslutet som känns lite obekvämt. Och det kan ju hända att jag inte alls får jobbet. Skall på intervju, men det betyder ju verkligen inte att jag kommer att få det.

Måste bara inse att jag är på slutrakan av mina studier, och jag behöver lirka in fötterna på så många ställen som det bara är möjligt. För snart måste jag ha ett jobb. Ett riktigt jobb. För sedan finns det inget studiestöd att falla tillbaka på. Inga kurser att ta när jag inser att jag har lite tråkigt.

Så vet inte om jag ska be er hålla tummarna för att intervjun går bra eller inte. Kanske jag vill det ändå. Kanske. Fast det känns obekvämt.

Publicerad 11.11.2017 kl. 18:12

Vuxenpoäng tack!

Alltså kasta alla vuxenpoäng på mej nu på en gång tack!

Har suttit en timme och talat i telefon med min bank idag. Förra veckan gjorde jag ett avtal om att äntligen börja lyfta studiestöd. Vilket förövrigt känns både skitskrämmande och super bra. Är rädd för lån, men har accepterat att mitt liv är både bättre och mindre ångestfyllt på det här sättet. Studielån är inte så livsförstörande i Finland, måste bara få den där amerikanska bilden ur mitt huvud där alla ännu som 50 åringar svär över hur mycket studieskulder de har.

Men tillbaka till idag. Har undertecknat ett avtal om att fondspara, och det om något är vuxenpoäng! Har ett avtal om summor per månad och har gått igenom hur min 5 års plan ser ut. Shit ändå... Men tog den förnuftiga vägen och insåg att jag inte kan låta mitt lån bara ligga på sparkontot. Så kan nu alla hålla tummarna om att inget hemskt händer inom finansvärlden nu inom de kommande 5 åren så att jag kan få gå ens lite på plus av det här? Tack!

Måste också hylla min pappa när vi ändå håller på! Min bankperson kunde inte idag sluta tala om hur mycket mina nuvarande fonder gått på plus, och att det inte är något jag skall förvänta mig av mina nuvarande avtal. Så tack pappa för att du fattade att sätta in pengar när du gjorde det! Tydligen var det en fantastiskt investering.

Publicerad 30.10.2017 kl. 16:32

Män som ber om ursäkt

Ber om ursäkt för att jag hoppar från ett jobbigt ämne till ett annat. Men jag behöver hoppa tillbaka till MeToo och prata lite mer om en grej jag nämnde. Män som erkänner att de gjort fel.

Har sett så mycket diskussion om det här på facebook och twitter. Jag skrev också vidare på min privata instagram där jag tackade män för att de vågar ställa sig upp. Men vill göra klart att jag självklart inte menar alla.

Jag vill tacka de män som ställer sig upp och ber om ursäkt för att de gjort fel tidigare. Men jag vill inte hylla dem. Jag säger inte att de är hjältar, men jag tackar dem för att de tar ansvar för sina handlingar. För det skall man faktiskt göra. Det känns som ens plikt. Och det är skillnad på att erkänna sina synder för att bli klappad på huvudet, förlåten och så är allt glömt, och att ta ansvar för sina handlingar. Har du verkligen våldtagit någon räcker inte en post på facebook med tusen likes. Då måste du personligen be om ursäkt till personen du utnyttjat sexuellt.

Så vad jag kanske försöker säga är att hylla inte män som betett sig som svin. Tacka dem möjligtvis, men be dem också ta ansvar för sin svinighet. Påminn dem om att ord är starka, men att handlingar är starkare. Se inte dem som ”one of the good guys”. Det är inte ”good guy” att ge sig på kvinnor, helt samma hur mycket man väller ut sina känslor i text.

Publicerad 19.10.2017 kl. 09:04

Det här med övervikt

Förutom sexuella övergrepp så tänker jag en del på övervikt just nu. Trevligt att vara i mitt huvud just nu, välkomna in... Eller vänd om, det skulle jag gärna göra vissa dagar.

Övervikt är inte något jag är bekväm att tala om. Det är så skamfyllt. Jag har alltid varit överviktig. På ett sätt eller annat. På högstadiet kom min kropp lite ikapp mej, men då hatade jag redan mej själv för mycket för att ens upptäcka det. Det är först på efterhand som jag kollar på bilder och inser hur fin jag var. Hatar att jag inte kunde förstå det då, utan stod och vände och vred på kroppen framför spegeln och såg allt som var fel.

Min kropp har alltid kommenterats. Och sen jag insåg att det var något fel med den (när jag var 6-7 år gammal) så har jag hatat att få kommentarer. Jag försöker filtrera ut de jag vet att inte är menade med något annat än kärlek, men varje kommentar gör ont.

Det finns dagar då jag vill panikträna. Bli smal och lycklig. Sen finns det dagar då jag faktiskt tycker om mej själv. Då jag tycker jag är lite snygg. Men kontrasterna blir stora, och ofta hamnar jag någonstans där i mitten vilket handlingsförlamar mej.

Ibland tittar jag på män (mina kompisar och bekanta eller främlingar) och på deras magar. Som inte är vältränade och kanske formats av öl och ohälsosam mat. Och tänker på vilken tur de har. De kanske känner en press att fylla samhällsnormer de också, men de kommer undan med ganska mycket. Särskilt kommer INGEN i dagens värld att fråga om de är gravida. Ingen ser på dem och tänker "hah, han har en mage som är större än idealet, han måste säkert vara gravid, för det är den logiska förklaringen". Snälla, skippa bara den frågan tills ni är 100 på att ni får det svar ni förväntar er. För fast den inte är illamenad så vill jag bara spy då jag hör det. Jag börjar fysiskt må illa och vill äta gurka och morötter för resten av mitt liv.

Jag har inte hittat en balans. Och jag vill inte ha tips och goda råd. Bara dela med mej lite av vad som händer i mitt huvud. För jag tänker varje dag på min kropp. Varje. Jävla. Dag. Och det är sjukt tungt ibland. Tyvärr.

Publicerad 18.10.2017 kl. 19:43

#MeToo

Alltså ibland blir jag bara så överväldigad av bra saker som internet och sociala medier kan göra.

Hashtaggen som fanns överallt på mitt flöde idag var #MeToo, och jag blir både glad och ledsen. Taggen visar hur många kvinnor (och män) som någon gång blivit sexuellt utnyttjade eller trakasserade. Och går man in på Twitter så bara regnar det in människor som hör till gruppen.

Många konstaterar att det skulle vara lättare att kolla vem som inte blivit sexuellt trakasserad, för den listan skulle vara så mycket kortare. För världen är full av offer. Och det är så himla viktigt att se det.

Ja, även jag som inte faller inför några som helst ramar för det som populärkulturen och allmänt också vår kultur ramar in som det typiska offret kan säga MeToo. Jag håller inte måtten för normaliserad skönhet, trivs inte i små kläder, har inte för korta kjolar eller för djupa urringningar. Men nog har jag fått min rumpa tafsad på, män har hinkat sina könsorgan mot mig på dansgolvet och rört mej utan mitt samtycke.

Jag är lycklig som inte har värre historier att komma med. Men varje historia är viktig. Och vi måste börja inse att felet inte sitter hos offret utan hos personen (oftast mannen) som ger sig på kvinnor. Alla känner ett offer men ingen känner en våldtäktsman, eller hur?

Vi får inte acceptera det här. Män måste sluta ge sig på kvinnor. Vi måste som ett samhälle säga ifrån. Vi måste uppfostra pojkar till att respektera flickor, och flickor till att inte skämmas. Män måste säga till andra män, och kvinnor måste sluta tro att det är deras fel. För det är det inte. Någonsin.

Och till alla män som hashtaggar MeToo. Ni är fantastiska. Tack för att också ni står upp för orättvisan i världen. Tack för att ni också visar att män kan bli utnyttjade och för att ni vägrar skämmas. ALLT sexuellt utnyttjande måste dö bort. Jag tror att ni förstår varför kvinnor får mer uppmärksamhet, vi har statistiken på vår sida. Men det gör inte era historier mindre viktiga.

Publicerad 16.10.2017 kl. 14:59

Bookstagram

Jag har börjat med en ny hobby. Inte en som tar väldigt mycket tid och inte heller en som är traditionell som min teaterhobby. Jag har börjat bookstagramma.

Vad är bookstagram kan du nu undra. Joo, det är helt enkelt att ta fina bilder av sina böcker och posta dom bilderna på instagram. Väldigt simpelt och väldigt roligt!

Hade ingen aning att något sådant exsiterar innan jag hittade det via min bästa kompis som har ett företag där hon gör bl.a. bokmärken. Hon fick mej in på det hela och jag föll helt för det. Lite simpelt och lite en del av sådant som jag inte gillar med instagram. Man skall visa upp fina och polerade bilder som ofta är extremt feik. Men för att vara ärlig: jag ser 1000 gånger hellre på finpolerade böcker än selfies från folks "perfekta" liv.

Jag har absolut inte varken tid eller inspiration att lägga ut en bild varje dag, men nästan varje dag blir det ändå. Får se hur det blir när vintermörkret kommer... Vill man gå in och följa mej så hittas jag på @grangerhead_reads. Det är verkligen en helt ny värld jag har snöat in mej på. Men det är så kul att ha en orsak att ta fina bilder, och att samtidigt kombinera mitt bokintresse är ju bara win-win!

Publicerad 19.09.2017 kl. 10:30